Omläsning

Under de senaste två veckorna har jag läst om Salman Rushdies Satansverserna. Det är en fantastisk roman som kommit i skymundan för dödshotet mot författaren. Det är synd.

Satansverserna är i första hand en roman om identitet. Hur vi själva, och inte minst andra, ser oss. Kan vi verkligen skapa vår egen identitet? Och om vi lyckats med det konststycket, är identiteten då säker för de andras blick och omdefinition? I boken blir en av huvudpersonerna, Saladin Chamcha, gripen av brittisk polis. Deras sätt att se på honom river snabbt och effektivt ned hans självbild att han är en engelsk gentleman. Han blir så demoniserad att hans kropp börjar anta nya mer diaboliska former.

Boken innehåller ju också religionskritik. Och den är mycket roligare och intressantare än en religionskritik från en Sturmark eller en Dawkins. Rushdie har ju humor. Det vinner han på.

Och jag tror inte Rushdie riktigt kunde föreställa sig vilka konsekvenser romanens publicering skulle få för honom. Det är ju upprörande att en roman ska få ödesdigra konsekvenser för författaren för resten av hans liv. Men kanske hade han en aning. För som han skriver i romanen på sidan 465:

En författare går med på att få livet fördärvat och vinner (men bara om han har tur) kanske inte evigt liv, men åtminstone postum ryktbarhet.

Rushdie brukar ju räknas till de postmoderna författarna. Men jag tycker nog det inte är hela sanningen. Jag tycker att han idémässigt trillar tillbaka i den tråkiga modernismen med dess naiva tro på utvecklingen och vetenskapen. Boken slutar med att huvudpersonen beslutar att riva sitt barndomshem för att ge plats åt en skyskrapa med någon grumlig tanke om att om det gamla vägrar dö så kan inte det nya födas. 

Har du inte läst Satansverserna förut så gör det. Det är en myllrande och rolig roman som ger mycket att tänka på. Vem vet, du kanske inte är lika säker på vem du är när du är klar?